LOUISE KARLSSON

 

Spegeln föll ur min hand. Det var helt tyst för ett ögonblick och sedan bröts tystnaden då spegeln slog i handfatet med ett krasande. Skärvorna flög genom luften och jag höjde armarna för att skydda mitt ansikte.  Flisor trängde sig in i mina underarmar. Smärtan var outhärdlig. Jag skrek rakt ut i förfäran och chock men försökte samla mig snabbt. Jag hade inte tid med att tänka mer över vad som just hänt. Jag var tvungen att få ut skärvorna fort.

Blod trängde fram och paniken började ta över. Blod hade alltid fått mig att må illa och bli yr så jag var tvungen att skynda mig. Jag började pilla bort glaset ur mina armar och varje gång jag nöp tag om en glasbit så flämtade jag till. Det var blod i hela handfatet.

Tillslut var allt glas borta och jag sköljde med kallt vatten över såren. Det sved. Jag sköljde samtigit bort allt blod och stängde sedan av kranen.

Ute i korridoren var det helt tyst. Alla hade gått hem för dagen. Till och med lärarna hade åkt hem. Eller så var de i lärarrummet så vitt jag visste. Det hade börjat snöa ute och det hade börjat bildas vackra ismönster på fönsterna. Jag tittade tillbaka på toalettdörren jag precis gått ut genom och såg hur den sakta gled igen och stängdes med ett ihåligt klick.

Jag hade fått en spegel av min kurator. Hon hade gett den till mig för att jag skulle titta på mig själv och leta upp saker jag tyckte om med mig själv. Men det hade slutat med att jag låst in mig på toaletten och stirrat på mig själv i hela två timmar. Och under hela tiden så hade jag bara hittat saker som jag hatade med mig själv. Tillslut hade jag bara släppt greppet om den och låtit den falla. Men istället för den dramatiskt skulle ha krossats mot golvet så slog den istället i handfatet och orsakade en massa sår på mina underarmar.

Jag kramade med ena handen runt min högra arm och knep ihop ögonen i smärta. Det skulle bli fula ärr. Det visste jag redan då. Jag öppnade skåpet och tog min jacka som jag drog på mig försiktigt. Sedan begav jag mig mot ytterporten och steg ut i kylan och snöovädret. Genast önskade jag att jag hade tagit på mig en tjockare jacka. Men det fanns inte mycket att göra åt saken så jag började gå mot busshållsplatsen. Bussen skulle inte komma förrän om tjugo minuter. Ett tunt snölager hade lagt sig över den hala marken och det var omöjligt att veta var det var en isbana eller inte. Men jag chansade och började med snabba steg gå över parkeringen mot busskuren. Jag hade inte kommit mer än femton meter när jag kände att fötterna gled iväg under mig och jag landade på ruggen rakt ner i asfalten.

Jag hörde ett knakande och tänkte att detta var slutet. Jag skulle dö där i snön för jag kunde inte röra mig. Det gjorde för ont. Skulle ingen komma och hjälpa mig kunde man ju undra. Men vem skulle vilja hjälpa mig. En tonåring som troligtvis struntar i skolan och bara tänker på annat. Som bara bråkar och är uppkäftig. Men jag var verkligen inte sådan. Jag var alltid snäll och hjälpte folk när de bad mig. Men ändå tyckte folk inte att jag förtjänade att behandlas med respekt. Folk gav mig nedvärderande blickar då jag yttrade mig eller då jag gick förbi. Skrattade då jag bytte om efter gympan. Fan vad jag hatade alla. Min lärare hade skickat mig till kuratorn. Den sista platsen som jag skulle velat gå till. Att ha en person som sitter och säger att den förstår mig och förstår hur jag tänker och att allt som jag känner är så normalt. Hon hade sedan bett mig att beskriva mig själv med ett ord.

 

Ful.

 

Det var det första ordet som kom upp i mitt huvud. Resten kan vem som helst lista ut. Hon hade tittat på mig med lite medkänsla i blicken och sedan hade hon gett mig den där förbaskade spegeln. Den som hade gett mig så mycket besvär.

Det hade börjat bli riktigt kallt. Snön hade smält och trängt in i mina kläder och gjort mig helt blöt. Jag försökte resa mig och lyckades. Fast det gjorde fruktansvärt ont i ryggen. Vägen till busshållsplatsen blev med ens väldigt lång för jag gick den väldigt sakta. Dels för att min rygg nästan tog livet av mig och dels för rädslan att ramla igen. Tillslut kom jag fram och tog skydd mot snön inne i busskuren. Bussen skulle inte komma förrän om fem minuter.

Det kändes som att jag hade två hjärtan. Ett i var arm, för det pulserade och bultade i underarmarna precis som det gjorde i mitt bröst. Mina tankar flög iväg från verkligheten och jag kom att tänka på att jag hade spräckt en spegel. Spräckt en spegel. Spräckt en spegel.

Helvete.

Jag som redan hade så mycket otur i mitt liv måste nu stå ut med sju års dubbel otur. Detta kunde inte bli sämre. Men det kunde det tydligen. Jag hade suttit försjunken i mina egna tankar och inte märkt att bussen närmat sig. Med med all snö som flög omkring och frosten på busskorsrutorna så hade inte busschauffören sett mig eller helt enkelt inte brytt sig om att stanna för en enda person så bussen for förbi och lämnade mig kvar i kylan. Jag reste mig och började springa efter bussen, inte en chans att jag skulle vänta i ytterligare trettio minuter tills nästa buss kom. Men ingen kan springa ikapp en buss när den kör i 60 km/h så jag gav upp. Tårarna brända i ögonen men jag lät dem inte falla. Vägrade gråta över att en buss kört förbi mig. Men jag var så arg. Och frustrerad. Jag var blöt och kall, och samtidigt hade jag en massa sår på armarna som jag måste hem och ta hand om. De kunde bli infekterade.

Jag vände mig om för och började gå tillbaka till busskuren, medans naglarna gjorde röda märken i handflatorna. Det mjuka ljudet av däck mot snö nådde mina öron och jag kikade över axeln. En stor svart Range Rover körde sakta bredvid mig och den tonade rutan på förarsidan vevades sakta ner. En man i trettioårs-åldern tittade ut på mig med ett leende på sina läppar.

Jag kunde inte ljuga, han såg riktigt bra ut. Jag stannade och så gjorde bilen. Det enda som hördes var vinden som ven i mina öron och det mjuka ljudet av motorn. Jag stod helt tyst och väntade på att han skulle säga något. Men det gjorde han inte så jag höjde på ögonbrynet och började gå igen.

 

  ”Vill du ha skjuts?”

 

Jag stannade och tittade honom. Han lutade armbågen mot bildörren och hade fingrarna vilande backspegeln.

 

  ”Ursäkta?” frågade jag började känna mig smått obehaglig i situationen.  

 

Han gav ifrån sig ett litet skratt.

 

   ”Jo, Jag frågade om du vill ha skjuts? Du ser kall ut och jag såg att bussen körde förbi.”

 

Jag kände en klump i halsen och tog ett steg bakåt. Han kommer kidnappa mig, tortera mig, våldta mig och sedan mörda mig. Jag svalde och skakade på huvudet. Lite för häftigt kanske för jag fick hår i munnen.

 

   ”Nej tack, jag ringer min pappa istället”, sa jag och började småspringa mot busskuren. Men jag skulle omöjligt kunna ringa min pappa. Han hade flyttat till Indien med sin nya fru och lämnat mig och min mamma här. Men det kunde inte den mannen veta. Det verkade bara vara mest säkert att säga att jag skulle ringa min pappa. Då kanske han skulle låta mig vara. Luften pressades mig då jag hörde en bildörr smällas igen och sedan det knarrande ljudet av fotsteg i snön. Jag började springa och istället för att springa in i busskuren så sprang jag förbi den och mot lägenhetshusen. Jag såg i fönsterna att han sprang efter mig och knappade in fort.  Den kalla luften stack i mina lungor då jag andades in för fort för att få luft. Jag märkte inte att jag hade börjat gråta förrän tårarna klibbade sig på kinderna. Jag hörde tunga andetag bakom mig jag kände på mig att han skulle kasta sig över mig och pressa mig mot den kalla marken medans han gjorde hemska saker mot mig.

Jag kände två starka händer gripa tag om min midja och rycka mig bakåt mot sig. Min rygg slog emot något hårt och jag vändes vårdslöst om så mitt ansikte såg upp i hans. Hans hand strök över min kind och han log lite. Sedan började han dra med sig mig mot hans bil. Då plötsligt slog det mig. Jag tänkte inte låta honom göra detta mot mig. Så jag knöt händerna och slog sedan med hela mig kraft mot hans ansikte. Han var helt oförbered på detta. Så han föll mot marken och jag kände smärtan i knogarna efter slaget. Han stod på knä med huvudet i händerna och svor. Jag sprang iväg igen. Så fort jag kunde. Jag brydde mig inte ens om att se mig över axeln för att se om han följde efter. Bara jag kom så långt bort som möjligt. Jag sprang in i en trappuppgång och störtade upp för trapporna, tre steg i taget. När jag var längst upp så lutade jag mig mot väggen och satte flämtande på huk. Vad hade precis hänt? Jag kunde inte låta bli att hosta.

Han skulle ha dödat mig. Helt säkert. Och jag skulle inte ens kunna anmäla honom för jag hade inte tagit registreringsnumret och jag visste inte vem människan var. Varför ville hans kidnappa mig? Jag var ju ful.

 

Ful.

 

Det visste jag för det hade jag fått bekräftat så många gånger tidigare. Hela mitt liv hade blixtrat förbi mina ögon då jag sprungit. Och då hade jag sett mig själv genom åren. Hu ful jag alltid varit. Varför skulle jag vara fast i denna kropp? Jag hade kunnat bli vem som helst men jag blev fast i denna. Det var inte rättvist. Tanken att han kanske ville ta mig för att straffa mig slog mig också. Straffa mig för att jag var så skamligt ful. Så måste det ha varit.

Vidskepelsen att man får sju års otur om han spräcker en spegel verkade mer som en självklarhet helt plötsligt. Och man bara gick igenom sakerna som hänt den dagen. Först så fick jag glasskärvor i armarna, sedan halkat på backen, bussen åkte förbi och att jag blev jagad av någon psykopat. Jag vågade knappt tänka på vad som skulle hända om jag gick ut igen. Jag skulle antagligen bli överkörd av bussen istället för att bli upplockad av den. Mina funderingar avbröts av ett högt pipande. Jag tog fram mobilen ur fickan och stirrade på skärmen. Mamma.

  

 ”Mamma?”

  

 ”Hej, var är du? Du borde kommit hem nu.”

 

Om hon bara visste.

 

  ”Jag missade bussen bara, oroa dig inte, jag kommer snart”, svarade jag och försökte låta så övertygande som möjligt. Det fanns ingen anledning att oroa mamma över att jag blev jagad om man ändå inte kunde anmäla det, och det skulle bara vara bättre om jag glömde det hela och inte blev påmind av det hela iden av min mamma.  

  

 ”Har det hänt något? Du låter ledsen.” Jag svalde.

 

   ”Nej, jag lovar, det är ingenting. Jag mår bra, men jag måste gå nu för bussen kommer snart. Okej?”

 

   ”Är du säker? Du kan berätta för mig, det vet du.” Jag fick en klump i halsen och jag längtade efter hennes varma och trygga kram.

 

   ”Jag mår bra. Det är sant, sluta oroa dig nu. Ses snart, puss.”

 

Jag lade på innan hon hann svara. En tår rann ner för kinden. Jag drog fingrarna genom håret och tog upp mobilen igen. Tonerna gick fram och hon svarade nästan direkt.

  

 ”(Mitt namn)?” hörde jag min mamma ropa i telefonen. När jag inte svarade så ropade hon mitt namn igen.

 

   ”Allt är faktiskt inte okej, Kan du hämta mig mamma? Jag är rädd.” viskade jag.

  

 ”Vad har hänt?!” frågade hon nästan hysteriskt.

 

   ”Kan du bara komma? Snälla, jag berättar senare. Bara kom.” snyftade jag fram.

 

Vi lade på efter att hon frågat mer och jag bara skjutit undan hennes frågor tills hon frågade mig var jag var. Hon sade att hon skulle komma inom tjugo minuter. Allt skulle bli bra. Hoppades jag. Bara hon inte kraschar på vägen hit. Eller om inte någon störtar ut genom sin ytterdörr och skjuter mig. Just då trodde jag att vad som helst kunde hända.

Tjugofem minuter senare satt jag i min mammas bil. Hon tvingade ur mig allt som hänt under dagen. När jag berättade om mina armar så stannade hon till vid vägkanten och begärde att se dem. Hon är läkare och ville själv bestämma om jag behövde åka till sjukhuset. Men tydligen var det inte så illa. Så vi fortsatte hemåt. När jag berättat allt så satt vi bara tyst och såg på vägen. Jag visste inte vad jag säga. Det gjorde inte hon heller tydligen.

 

  ”Jag älskar dig”, viskade jag och grep tag i hennes hand. Hon snyftade till och kramade tillbaka.

 

   ”Jag älskar dig mer.”

 

Vägbanan var hal och hjulen slirade. Men hon fick bilen stadig på vägbanan igen. Hon hade ryckt handen från min för att ta ett stadigt grepp om ratten. Mitt hjärta hade i den stunden som bilen börjat glida åt fel håll hoppat upp i min hals och jag kunde knappt andas. Men just då jag trodde att allt hade ordnat sig så såg jag ett ljus från sidan. Två stora strålkastare. De kom snabbt mot förarsidan och mamma uppfattade de med. Hon vände sig snabbt mot mig och jag förstod att vi inte hade en chans. Rädsla speglades i hennes ögon. Hon såg mig i ögonen och grep tag i hin hand med sin ena hand.

Ett förfärligt ljud skar genom luften. Plåt som slets isär. Tutor. Glassplitter. Men skrik framför allt. Hjärtskärande skrik. Ett skrik som jag aldrig skulle glömma.

Den dagen rycktes min mamma ifrån mig. Så fort.  En lastbil hade kört rakt ut i en korsning och vår bil hade slirat och mamma hade inte hunnit kolla åt båda hållen. Och jag hann inte säga farväl. Men jag hann säga att jag älskade henne. Hon dog då hon försökte beskydda mig. Försökte rädda mig för att jag skulle få leva mitt liv. Men den tjänsten betalade jag inte tillbaka som jag borde ha gjort.

Istället för att gå vidare så letade jag upp min kurator. Sedan mördade jag henne. Jag hade fått henne att skrika likadant som min mamma hade gjort. Fått henne att be för sitt liv. Sedan hade jag kollat henne djupt i ögonen och dödat henne. Nu kanske ni undrar varför jag gjorde detta. Jo, det var för att hon hade gett mig den där spegeln som jag sedan tappat. Hade hon inte gjort det så hade jag aldrig tappat den. Och så hade jag aldrig fått sju års olycka. Och då hade aldrig min mamma behövt hämta mig vilket resulterade till hennes död. Allt var kuratorns fel. Men jag hade inte lagen på min sida och jag blev arresterad och sedan förklarad som psykiskt sjuk. Så jag sattes i ett mentalsjukhus. Här har jag nu varit i två år. Och här kommer jag antagligen vara väldigt länge. Läkarana vill inte säga hur länge för någon anledning som de tycker är extremt logisk och smart. Men de förstår ingenting. Jag är bara en tonåring som behöver min mamma.

Så tydligen har Taylor och Harry gjort slut, men för ett tag sen var ju hon gravis oxå enligt tidningen så det tror vi på verkligen. Idioter. Jag shippar verkligen inte Haylor, men jag älskar båda enskilt men tillsammmans blev det något helt annat. 

 

Aaa, lilla Lux :D

Hon ska oxå på konserten i maj och vi ska träffas då. Ser verkligen fram emot det. Det är konstigt men jag kan skriva de mest knäppaste sakerna til henne och fast jag aldrig träffat henne eller ens hört hennes röst så könns det inte konstigt att göra så.

Eftersom att jag ska på konserten ensam så ska jag träffa henne där, fast det hade jag självlkart gjort iallafall. Hon är hur rolig och snäll som helst! 

 

 

Should i go blonde?

 Microvågsugn. 

 

Jag tänker inte sova. Vill inte. Nä.

BTW, lyssna på HELA om du vill få dagen förgylld. Bara ett tips ;)

>